2011-08-18, kl. 22:27:05 |
"Jaha.. så tänker du flytta nu eller? Har du någon plan? Är det verkligen en bra idé?"
Det är konstigt hur en del människor resonerar. Speciellt när det gäller andra personers liv. Antagligen är det väl menat för att de faktiskt bryr sig men en del gånger börjar man undra. Är det avundsjuka eller tvivlar de på ens förmåga att ta beslut?
Mitt senaste år har varit turbulent. Allt har varit hemskt, underbart, överväldigande och konstigt. Det har fått mig att växa. Jag har fått omvärdera mycket här i livet och vissa saker har vänts helt upp och ner. Personer har försvunnit ur mitt liv och jag har lärt känna nya. När jag förändras, förändras också min vänkrets. Vissa har fått en större del, andra har förlorat sin rätt att uttrycka sig om mina val. Trots det går livet går vidare.
Helt plötsligt hade jag min pojkvän fyrtiosex mil bort och jag ska snart börja mitt sista gymnasieår. Tiden har gått väldigt fort och det är nu jag lagt märke till det. Jag har hamnat vid ett vägskäl, som många poängterar. Om tio månader har jag tagit studenten. Är det då livet börjar? Enligt många är det just då man blir vuxen.
Som vuxen måste man ta vuxna beslut. Beslut som ska huggas i sten från första dagen som vuxen. Tydligen ska man ha bestämt sig vad man vill göra i livet. Ansökt till skolorna där man ska utbilda sig ytterligare, ha ett jobblöfte, en fast inkomst och en plan. Dessutom har jag fått höra att jag absolut inte får anpassa mig till någon annan än mig själv.
"Du ska aldrig flytta för någon annans skull!"
"Är det verkligen smart att utgå ifrån att ditt förhållande håller när du letar utbildningar?"
"Visst är det härligt att vara nykär... Men det kommer också bli tråkigt efter ett tag."
" Du kan inte bli något inom det estetiska. Samhället är inte uppbyggt för sådant."
"Finns det inget bristyrke du kan tänka dig?"
Detta har jag hört åtskilliga gånger. Personer tänker och tycker så mycket om min framtid. Jag hinner knappt nämna att jag inte är där än. Studenten är inte över och jag står precis inför ett tufft år. Trots det vill folk höra vad jag ska göra efter skolan och kommer med förmaningar. Förmaningar som jag varken bett om eller behöver. Det finns en del som delar med sig av sina åsikter om "ung" kärlek och att jag är för ung för att inse hur kärlek kan bli ett problem.
Jag ser inte kärlek eller mitt förhållande som ett problem utan snarare en stöttepelare och något underbart. När jag pratar om en framtid fylld med kärlek och nya erfarenheter ser en del ner på en och menar att det är naivt av mig. Är det naivt att tro att jag blir lycklig? Varför måste jag utgå från att allt skiter sig och att jag kommer få leva på nudlar resten av mina "unga" år? Jag vill gärna tro att jag kan åstadkomma allt jag vill, bara jag lägger manken till och knyter nyttiga kontakter. Strunt samma om jag hamnar i norr eller utomlands, allt jag begär är att de kan lita på att jag överlever.
Resonerar de såhär för att jag är ung? Är det för att de är avundsjuka över mina chansningar? Talar de av egen erfarenhet? Eller bryr de sig...?