1. Min tumme. Den bestämde sig för att, mitt under modellveckan, bli blå, svullen och knaka suspekt. Allt detta inom tio sekunder då jag greppat suddet för att förbättra min skiss. Just när jag fått flyt.

2. Akuten. Att sitta på akuten i 3,5 timme medan de som kom efter mig traskade in efter en kvart är mer än lovligt irriterande. När jag dessutom hamnar hos primärvårds-akuten istället för ortoped-akuten gjorde detta mig en aning grinig. Distriksläkaren jag fick ska med andra ord egentligen ta hand om förkylningar.

3. Inkompentens. Läkaren. Hon lyssnade inte alls på vad jag sa, kände inte igenom handen och var definitivt inte kvalificerad att skilja ordet "Tumme" från ordet "handled". Jag var tydlig med att tummen var problemet. Då kollade hon på min handled och utbrister att det minsann är en inflammation p.g.a. överansträngning i handleden. "Jag har ont i tummen, inte handleden. Tummen, ah just precis tummen!" Men nej, det var handleden.

Tur att hon pekade ut det. Inte visste jag att jag har ont i handleden. Läkare vet alltid bäst. Underligt det där!

Sa jag något åt henne? Ja. Försökte jag förklara för sköterskan att tummen var felet? Ja. Har jag sjukligt ont i min tumme? Ja. Är den fortfarande lika blå, svullen och knakar suspekt? Nej, det är värre än innan.

Vet ni vad som är värst?

Jonas kommer hit på fredag och om jag har otur kanske det blir ännu en tur med gips. Gissa vem som kommer behöva sova med hockeyhjälm. Inte är det jag iaf!