Ibland är man klantig.
Ibland har man bara ofantlig otur.
För hur hjälplös känner man sig inte utan sin mobil?

Jag tappade min älsk-hatade telefon när jag sprang till bussen för några dagar sedan. När jag insåg att jag inte hade mobilen i fickan kröp panikkänslor upp och jag var på gränsen till tårar. Som tur var fanns två (!) räddande änglar som kunde hjälpa mig. Jag fick låna Adams telefon och ringde till min bror som fick agera räddnings-trupp. Han hittade telefonen och den fick ligga hemma den dagen. Flertal gånger letade jag efter den och fick ständigt påminnas av, en lätt irriterad, Ellinore att "Du har den ju försjutton inte!" Det gick t.o.m. så långt att jag trodde den vibrerade i fickan. Denna korta stund som den var begravd i snö har gjort att min älskade, och ack så hatade mobil bestämt sig för att fungera "ibland" och "väldigt sällan". Sååå... Det jag egentligen ville komma fram till är frågan:

Är ni beroende av er mobiltelefon eller skulle ni klara er utan?

I feel exposed without my beloved cellphone. It's a curse. But. I love it.