Det var sommar.

Jag var din chansning, ditt förstahandsval.
Du valde mig,
Älskade mig,
men orkade inte ta risker längre.
Din tvåa blev etta när hösten nalkades.
Min tvåa blev etta när snön singlade ned från himlen.
Allt föll sig så naturligt.

Jag saknar dig men är lycklig nu.
Trodde du var rätt.
Att vi skulle möta årstiderna tillsammans.
Det var fel.
Allt vi fick var sommaren.
Du var rätt då och kanske rätt i framtiden men inte nu.

Jag har inte stängt några dörrar.
Ej förseglat dem för evig tid.
Väntar inte
längtar inte.
Den är bara där.

Du har nyckeln till dörren.
Den kan endast öppnas när tiden är rätt.
Du kan låsa den när som helst.
Jag vill inte att du låser den...

Mitt andrahandsval är nu den enda.
Ditt andrahandsval är nu försvunnen.
Du ångrar dig.
Vill låsa upp dörren.

Nu är det jag som tar risker.
Stänger min dörr.

Tills min etta blir tvåa och sommaren kommer igen..

 

Jag kryper ihop.

Det är kallt nu.

November har kommit och kylan med den.

Solen skiner men värmer inte längre. Allt den gör är att blända oss.

Frosten gnistrar och allt blir så vacker.

Vackert som bara ett frostbitet landskap kan.

Jag går genom kalla, mörka nätter.

Går bredvid dig. Håller din hand.

Kommer in i värmen och kryper ihop.

Bort från kylan, in i en famn.

En värme omfamnar mig och jag njuter.

Njuter av att kylan har kommit.

Älskade november.

 

 

Jag fick höra att jag alltid hittar trasiga personer.
Svarade med att det är de jag mått bra med.
Det är sant men jag ljög.

Sprickor i en själ.
Mörka hål. Tomrum och dunkel.
Du har ditt bagage.
Jag har mitt.

Du hemsöks av spöken från det förflutna.
Låt mig möta dem med dig.
Se vad som har gjort dig till den du är.

Jag låter dig komma nära. Så nära att du kan se dem. Mina ärr. Se min krakelerade yta. Du ska få se alla mina svagheter. Se allt jag är rädd för. Jag väljer att visa mina rädslor för dig. Vill att du ser dem. Jag vill att du förstår!

Vill ha dig nära.

Släpp in mig!
Låt mig få vara där.
Vandra i ditt mörker.
Se ljuset i ditt inre.

Allt jag vill göra är att kyssa dig.
Vill se dina ögon. Se dem. Känna hur de borrar sig in i mitt medvetande. Jag vill...

Jag ser ingen trasig själ.
Det jag ser är du.
En vacker människa.
Din skrovliga själ som de säger att du har syns inte på din kropp.
Jag rör din hud. Känner värmen mot mina fingertoppar.

Allt jag ser är dig.

Låt mig få se dig.

Dina ögon berättar en historia.
En historia om dig.

Du släppte in mig.

Jag gått på en bro där varannan planka saknades.
Druckit kaffe i sängen.
Somnat av lugna andetag i nacken.
Vaknat och känt en hand vilandes på min höft.
Stått ute i morgonens minusgrader.
Jag har hållit din hand. Du har hållit min.
Betraktat dig när du målade vid köksbordet.
Jag har kommit på mig själv med att le som ett fån.
Du har berättat att jag är perfekt.

Jag har förstått vad jag vill.

Att vara utan kärlek är som att vandra i en gråzon.
Som att simma i ett hav av grått regnvatten.
Alla färger som eventuellt hamnar i rännstenen flyter genast bort och lämnar inte ett spår.

Att leva med kärlek är som att kastas mellan ljus och mörker...
Slungas i hög hastighet ut i ovissheten
Pendla mellan odödlighet och hjälplöshet
hopplöshet och okomplicerad lycka

Smärtan som känslor framkallar är starkare än all fysisk smärta.
Den kan få en att skrika och tro att man ska gå sönder.
Hjärtat försöker desperat banka sig igenom en solid mur av känslor, ben och kött.
Försöker fly allt negativt i ens inre, fly påfrestningar av känslointryck som skär igenom dig.
Komma bort.

Man kan inte fly från allt som smärtar.
Det är en omöjlighet.
Fast hoppet finns om en smärtfri värld kan den inte bli sann.
Det finns för mycket skit inom oss.
Som hämmar, som stoppar, som får oss att bli dödliga.
Människan är bräcklig.
Känslor får oss svaga men utan känslor är vi tomma.

Vi är ingenting.

Jag har ett osunt förhållande till min lattemugg.

Överallt jag går följer den med. Likt en femåring med en teddybjörn, släpar jag runt muggen i
huset. In i köket. Muggen fylls till bredden med kaffe, te, yoghurt, energidryck, vatten, läsk, ja till
och med oboy. Genom huset, till mitt rum.
Ständigt är den klistrad vid min sida.
Krampaktigt
fasthållen i min hand.
Pressad mot mina läppar.
Den är som gjuten för just min hand. Tillsammans med min lattesked är den vacker. Så jävla
vacker. De få gånger min älskade mugg inte är med mig längtar jag efter den. Längtar efter att
få kura ihop mig någonstans och bara njuta av lugnet.
Muggen ger mig trygghet, tröst och lugn.
Jag kan inte slita mig från den. Lugnet den skänker får mig att glömma.   


Snart kommer jag att få gå i terapi för det här. Wish me luck!

Fem sekunder.
Fem jävla sekunder.
Det tog mig fem sekunder att ta reda på vad jag vill.
Jag sprang. Hoppade och tog chansen.
Ett våghalsigt beslut.
Nu vet jag.
Vet vad jag vill.


Bild: weheartit.com